Sjöstadsfröken blir förortsmamma

...på mig själv när jag tittar på mina stakars naglar. En gång i tiden när jag var student och hade i princip all tid i världen hade jag långa fina och välskötta naglar som målades med väldigt jämna mellanrum, kanske 2 gånger i veckan. Jag satt framför datorn och skrev mina uppsatser samtidigt som jag filade och målade. Många trodde till och med att de var fejk eftersom de var så starka. Men vad har hänt nu? Jo, sen jag började jobba för lite mer än ett år sen har naglarna förfallit och jag har, ve och fasa, börjat bita på dem. Börja bita på naglarna vid 27 års ålder det är nästan lika illa som att börja röka. Jag har helt enkelt inte tid och ro att måla och sköta om dem. Kan bero på att Sambon hatar lukten av nagellack och att jag nu för tiden nästan aldrig är hemma själv så pass länge att jag hinner måla naglarna och de hinner torka så pass mycket att lukten försvunnit (förutom under november då han nästan bosatte sig på kontoret). Tror att jag vid något tillfälle tänkte att jag skulle köra med korta naglar och färgglada och klatschiga lack, långa naglar kan se så tacky ut om de är färgglada. Färger passar bättre på korta naglar. Men om man aldrig målar naglarna utan roar sig med att bita på dem vad är då vitsen? Bättring på den fronten om jag får be. Kanske blir bättre om man har en nagelfil i väskan så att jag kan fila ner ojämnheter när de uppstår så att inte tänderna hinner före? Tänk vad mycket bakterier som bor under naglarna, urs, fy och blä!