Sjöstadsfröken blir förortsmamma

Om man är vuxen och påstår sig vara nöjd med sitt liv varför har man då ändå ett behov att klanka ner på andra i sin närhet och personer man inte känner? Jag kan inte förstå det. Är man nöjd med sitt liv borde man kunna låta andra sköta sina liv bäst de vill. Alla är vi olika och lever olika liv. Vissa tycker om vissa saker medan andra tycker om annat, kan det inte bara få vara så utan att man behöver påpeka och klanka ner? Normalt sett så brukar ju avundsjuka vara orsaken till att man har ett behov att klanka ner, som för att höja upp sin egen status och situation. Vem har rätt att avgöra vems liv som är mest rätt? INGEN! Någon som har en vettig förklaring till att man om man lever ett "perfekt" liv måste klanka ner på andra?