Sjöstadsfröken blir förortsmamma

När jag gick i skolan tyckte jag inte om skolidrotten. På högstadiet var den hemsk men på gymnasiet fick vi en bra lärare och då blev den ok. Jag och två kompisar gjorde ganska tidigt (första lektionen) klart för läraren att vi inte tänkte satsa särskilt hårt på idrotten, vi kom dit ombytta, deltog men var gärna avbytare om det behövdes. Läraren accepterade detta och vi var alla glada och nöjda. Jag tror att många elever har samma inställning. Jag tror att det till viss del kan bero på en rädsla för att göra bort sig, är man inte jätte tränad eller bra i någon sport tror man att de andra i klassen ska skratta åt än när man missar bollen eller springer långsammast. Det tycker jag är synd. Idag, 10 år senare, är jag lite mer vältränad men absolut inte sportig och är med på mina elevers idrott varannan vecka, min kollega Dalmasen är med varannan. Idrottsläraren som är vår ena elevassistent, Deltids brandmannen, är hård men rättvis. Idag spelade vi fotboll som nog är min absolut värsta gren, jag kan inte springa med bollen, är livrädd när bollen kommer mot mig och jag springer helst undan. Eleverna valde mig som målvakt och då var det bara att bita i det sura äpplet. De visste redan innan att jag är rädd för bollar men accepterade det. De blev inte arga när jag släppte in mål och bad om ursäkt när de sparkade för hårda bollar mot sin stackars fröken. Jag bidrog med hejarop och höga tjut när bollen kom på vår planhalva. Jag hade roligt, det gjorde inget att jag inte var bäst. Alla gjorde sitt bästa och jag tycker att vi alla kämpade på bra. Jag hoppas alla hade lika kul som jag. Tänk om ingen skulle behöva vara rädd för att bli skrattad åt på skolidrotten, då skulle ingen behöva skolka av den anledningen. Det är så viktigt att vi rör oss. Vilka som vann? Mitt lag färstås!