Sjöstadsfröken blir förortsmamma

Det finns ett par saker här i livet som man har en kärlek till samtidigt som man hatar det. För mig är spinning en sådan sak. Man sätter sig på cykeln och börjar trampa, först är det hur lätt som helt men så fort man höjer motståndet blir det jättejobbigt. Svetten lackar och man börjar känna av att man sitter på en sadel. ”Uppförsbackarna” blir en befrielse eftersom man får stå och slipper sitta på sadeln. Man försöker trampa i takt med musiken och ”lägger på” (gör det tyngre) när instruktören säger åt en, allt för att komma först i mål, inbillat först till ett inbillat mål eftersom man ju inte kommer någon vart. När vi spann på gemytliga Friskis & svettis spelades ”riktiga” låtar som man kunde sjunga med i och man viste exakt hur många låtar passet skulle innehålla: Céline och Skifs till uppvärmning sen 4 låtar schlager och gamla godingar följt av en ballad och sen fyra ”tuffa” godingar innan stretch. Men nu på Nautilus är det knappt någon sång i låtarna utan bara dunka dunka, då kan man ju inte sjunga med och om det är någon sång så kan man den inte. Detta gör att det är omöjligt att veta hur lång tid det är kvar och man vet inte när det är dags att börja ruscha. Lägg till en energisk ledare som skriker ”lägg på”, ”öka” och ”lite till” detta gör det hela till ett hat. Men ändå är känslan när svetten lackar att det är härligt ja ibland till och med underbart och den härliga känslan som infinner sig efter passet är helt klart kärlek.


Bilden lånad från: http://2.bp.blogspot.com/_I2sHrBkuRHM/R4SkOpAZidI/AAAAAAAAAbg/reAtdXMGiSw/s400/spinning.jpg