Uppmuntran
Idag när jag skulle hem med tåget så hör jag att någon visslar på mig precis när jag ska sätta mig. Det är en gammal elev som börjat jobba han vinkar och vill att jag ska sätta mig vid honom. Vi pratar lite om hans jobb och om vad han vill göra framöver. Han ojar sig lite över att jag har så långt till jobbet men säger sen - Fast du ser väl inte det här som ett jobb utan som att du hjälper en massa?
Jag blir då fundersam. Jag hjälpa? Nej detta är mitt jobb. Men eftersom han säger så så måste han ju se det som att jag hjälpt honom, men med vad? Han är en av alla dessa elever som inte kunnat få ut det han borde av skolan och jag känner att jag under de fjuttiga månader jag jobbat med honom inte alls kunnat/hunnit göra det jag hade velat. Jag har låtit honom vara den han är. När han varit nere har han fått vara nere utan tvång på sig att prestera. Han valde att fortsätta sitt sommarjobb istället för att komma tillbaka efter lovet och nu ser han ut att må väldigt mycket bättre än vad han gjorde när han gick i skolan. Nu säger han att jag hjälper och vill prata med mig på tåget samtidigt som han berättar om de lärare som han undviker att bli sedd av när han ser dem "på stan". Kanske har jag gjort mer för honom än vad jag tror bara genom att låta honom vara. Det kändes väldigt bra och uppmuntrande att höra det han sa, det är värt att göra det jag gör vad det nu än är jag gör!
