Sjöstadsfröken blir förortsmamma

Idag är det dags för sommarlovets tredje lunchdate. Måndagens var i city, tisdagens så långt söderut med pendeln som jag aldrig tidigare åkt och idag vid ett stort tegelhus omringat av en massa andra tegelhus där man lär sig massa saker man måste kunna för att bygga hus, vägar, flygplan och räkna matte (och säkert en massa annat också). Normalt så tar jag bussen och åker åt höger (om jag står med ryggen mot vårt hus) för att komma till pendeln, men idag ska jag åka med bussen åt vänster för att ta roslagsbanan, det var länge sen så det känns som en väldigt rolig tur. Jag hoppades på att det var den vägen som skulle rekomenderas när jag sökte på tider, blir ju lite tradigt att åka samma sträcka varje dag annars. Måste erkänna att det är fruktansvärt skönt att ha sommarlov!

I morse ringde väckarklockan 04.10, då var det bara att stiga upp, famla sig ner för trappen och in i duschen, 04.30 satt jag i bilen på väg mot Arlanda för att se till att 37 kids och en ledare kom med ett plan till London för vidare färd mot Isle of Wight. 06.30 körde jag in på uppfarten igen, mission completed. Så går det när man inte kan säga nej när de ringer från kontoret i Göteborg och det har skitit sig. I bland funderar jag på om jag inte skulle ha blivit någon typ av organisatör för sånt är jag grym på. Sambon har sagt att jag nog är ett bra material för att bli VD sekreterare så effektiv och organiserad som jag är. På hans jobb har VD sekreterarna (ja de är flera) bättre lön än vad jag har, man kanske skulle sadla om och börja styra upp lite i företagsvärlden? Eller inte! Hur som helst borde man lära sig att säga nej när folk vill ha en ur sängen före klockan 06.00 på sommarlovet!

I måndags eftermiddag, alltså fösta dagen på sommarlovet för de flesta, hände en olycka utanför förorten där jag jobbar. Två 17 (?) åriga tjejer (med hjälmar) på en moppe, en bil i för hög hastighet och en vänstersväng, behöver jag egentligen säga mer? Vet egentligen inte vilka några av de inblandade är, men några  kollegor känner antingen föräldrar till flickorna eller han som körde bilen, det är en liten förort jag jobbar i. En av flickorna hade gudshjälp och skadade sig lindrigt rent fysiskt, hur hon skades psykiskt kan man inte ens föreställa sig. Den andra som som har hela livet framför sig och som kanske börjat göra upp planer för framtiden måste nu tänka om, när hon blir väckt på sjukhuset kommer hon vara två ben, en mjälte och åtta liter eget blod fattigare. Hur hennes hjärna klarat av färden är nog för tidigt att veta. Usch tänk vad fort allt går! Även om man inte själv känner de inblandade så påverkas man av att det finns andra som på ett eller annat sätt gör det. Verkligheten kommer plötsligt så nära. Man påminns om att livet är skört, man borde vårda det lite bättre, en vacker dag är det försent. Man får tacka sin lyckliga stjärna varje dag att man själv och de man har kära mår bra!